I sommar har jag haft tid att hinna ikapp med lite bokläsning. Bland annat har jag läst(eller ja, lyssnat) på Nicholas Carrs: The Shallows – What the Internet is doing to our brains. En väldigt intressant bok som går i linje med den debatt(t.ex. här , här eller här) som pågått ett tag om huruvida Internet gör oss dumma eftersom vi mer eller mindre slutat att läsa böcker. Eller ja debatten handlar kanske inte nödvändigtvis om att Internet gör oss dummare men många av debattörerna är bokromantiker som anser att riktig kunskap inhämtas via böcker, inte genom flyktigt läsande på Twitter eller Wikipedia. Kanske ger det oss bredare kunskap men inte nödvändigtvis djupare.
Det som är bra med The Shallows är att även om Nicholas, en van datoranvändare, är bokromantiker och uppenbart tveksam till Internet som kunskapsbärare(men utmärkt som arbets- och kommunikationsverktyg) är han saklig och inte så agiterande. Han navigerar oss genom världshistorien och beskriver hur olika uppfinningar som klockan, kompassen eller tryckpressen förändrat hela mänsklighetens sätt att tänka. Innan klockan fanns var tid något som kontinuerligt pågick, som en bäck som bara strömmar på. Nu när vi kvantifierat tiden i sekunder och timmar är tid något vi kan förlora om vi inte tar vara på den. Vi har konstruerat 8-timmars dagen och 5 veckors-semester t.ex. Internet är också en sådan uppfinning som håller på att förändra mänsklighetens sätt att tänka. Nicholas menar, med rätta, att Internet är i full färd med att förändra mänsklighetens relation till det skrivna ordet. Information är numera gratis och kan dupliceras i oändlighet. Det gör också att vi översköljs med information(viktig som oviktig dito) på ett sätt som saknar motstycke och det gör oss rastlösa och okoncentrerade. Han menar att vårt rastlösa förhållningssätt till information som Internet givit oss berövat oss förmåga att djupläsa långa texter. Det historiskt bästa sättet att ta till sig kunskap. Däremot håller jag själv inte med om att det Internet var först med detta. Jag undrar om inte elektroniska media över huvud taget som Radio och TV också har stjäl vår uppmärksamhet. Inte bara Internet. För som han skriver i boken är läsning inte något som faller sig naturligt för människan utan något vi mekaniskt måste lära oss och dessutom avsätta tid och koncentration för att kunna tillgodogöra oss. Det stora problemet med Internet är kanske inte att vi inte kan tillgodogöra oss kunskapen utan att vi har förlorat vår rutin att läsa långa och djupa texter. Nu är det lättsmält bit size content som gäller.
Kanske ligger det något i vad Nicholas skriver. Den här artikeln i New York Times citerar en undersökning som visar att skolelever som läser böcker(oavsett ämne) under sommarlovet presterar bättre än sina klasskamrater. Inte bara för att böckerna i sig är läsvärda utan för att läsandet hjälper oss att ta till oss information. Det verkar alltså vara så att böcker fortfarande är bättre än Internet som kunskapskälla.
Slutsats
Jag tror att det ligger något i detta. Internet är nog just nu mer lämpat för bred och ytlig kunskap än fördjupning och speciailsering. Jag gillar bilden av den T-formade kunskapen där varje person har ett specialistområde inom vilket man har sin expertis. Men med Internet som hjälp är det lätt för oss att snabbt och effektivt bredda vår kunskap så att vi bättre kan tillämpa vår expertis. Frågan är dock hur god grogrund Internet utgör för det djupa kunskapsinhämtandet där textläsningen ständigt avbryts av vårt klickande på länkar och Twitter-respons. Denna rastlöshet utgör kanske en bromskloss i vår studierelation till Internet. Kanske är det så att läsplatterevolutionen som pågår i USA(men inte i Sverige) just nu kanske banar väg för just den djupa digitala läsningen. En annan trend är Longform.org som är en sajt som sammanställer långa och läsvärda artiklar(20 minutersläsning ungefär) som normalt inte ryms inom vårt stressande internetbeteende. Kanske är det så att detta läsande passar sig bättre på en iPad än en dator, vad vet jag. Jag gillar dock fenomenet.
Debatten som pågår just nu har som vanligt lite undertoner av moralpanik och även om jag förstå vad man oroas över har jag större tro på människans förmåga och anpassa sig till nya typer av kunskapsbärare. Kanske är Internet ännu inte den fullfjädrade kunskapsapparat som vi skulle vilja att den är men jag tror och hoppas att vi kommer hitta ny former för detta.