Det har kommit ett par finurliga tjänster för att indexera våra sociala tjänster på sistone. Två av dem är Cloud Magic och nu senast Greplin.com. Cloud Magic är ett ”förbättrat” sökfält för GMail. Det har jag testat en tid men inte riktigt blivit kär i.
Greplin.com känns i så fall båda enklare och mer självklart. Sök igenom dina sociala flöden och på en och samma sajt. Som ett Google för Facebook & co.
Signa upp dig du också och testa. Private beta just nu men de tar emot nya registreringar.
Allt sedan vi började anställa medarbetare på Improove har jag tänkt så här: Vi behöver bemanna oss med ungefär lika delar ingenjörer som gränssnittsutvecklare. D.v.s. för att bygga webbproduktioner med hög användarupplevelse och stor affärsnytta krävs både ett ingenjörsmässigt systematiskt problemlösande och en gränssnittsmagikers fingerstoppskänsla för användbarhet. Det är den avancerade logiken i kombination med användarupplevelsen som skapar kraftfulla applikationer.
Vad jag märkt genom åren är att det kan vara förbluffande svårt att kombinera detta. Ingenjörer jobbar helst utifrån en noga definierad teknisk specifikation medan gränssnittsutvecklarna jobbar lite på volley från maggropen. Detta leder inte sällan till missförstånd på slutresultatets bekostnad. Ingenjörens passion är att systematiskt lösa tekniska problem och inte ägna sig åt att hålla reda på typsnitt och pixeljusteringar. Samtidigt kan det vara svårt för gränssnittsutvecklaren att förstå de tekniska förutsättningarna som styr dagens avancerade webbapplikationer. Även med goda intentioner.
Det enda sättet att få bukt med detta är att tvinga båda resurserna att jobba under samma tak. D.v.s. en ingenjör måste ha intresse av webbens/mobilens presentationslager även om man inte är expert på området. På samma sätt som en gränssnittsutvecklare behöver övergripande tekniska kunskper i de tekniska system man jobbar med. Genom att anställa ungefär 60% ingenjörer och 40% frontendutvecklare försöker vi göra vad vi kan för att kombinera det bästa av två världar. Och hittills fungerar det ganska bra. Så pass att jag, efter ett och ett halvt år, verkligen känner att vi kan lita på detta upplägg. Genom att jobba på detta sätt öppnas flera dörrar till att tänka kreativt och ända veta att vi kan genomföra tekniska avancerade uppdrag. Bäst fungerar det inom e-handel där det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man gör systemintegrationerna samtidigt som en väl utförd användarupplevelse maximerar köp hos användarna.
Kanske kommer vi på sikt att behöva rucka i detta upplägg men för närvarande är det den bästa av modeller jag kan tänka mig.
Snart finns det fler prylar som är uppkopplade mot nätet än människor som är uppkopplade mot nätet. Det vi kallar för The Internet of things.
IBM har knåpat ihop den hittills bästa instruktionsfilmen. (Mental note: animerade instruktionsfilmer är fortfarande det bästa sättet att överföra kunskap)
Idag höll jag min första session(tack @manzay som väckte mig i tid, höll på att försova mig) på SSWC under temat ”iPhone App vs. Android App vs. Mobil webbsajt”. D.v.s om man skall ta fram en mobil strategi för sin verksamhet hur skall man tänka? Är det smartare att bara bygga en mobil webbplats än att ta fram unika applikationer för iPhone och/eller Android. Jag har själv grunnat över detta under de senaste 6 månaderna och hade hoppats på lite bra crowd sourcing i ämnet idag. Det blev en väldigt välbesökt session men framför allt med hög kvalitet.
Jag tror kontentan av det som sades var att ”utan en mobil strategi är man rökt”. Alltså: Viktigare än att välja mellan iPhone eller Android är att ha en tydlig idé om vad man vill åstadkomma med sin mobila strategi. Varför är man mobil och vad är det man måste erbjuda sina användare. Med en tydlig uppfattning om detta är det nog lättare att från fall till fall välja mobila applikationer. Det sades t.ex. att om man jobbar med mobilen i marknadsföringssyfte är iPhone-appen fortfarande helt oslagbar. Det har ett större marknadsföringsvärde att säga att man lanserat en app för iPhone än att säga att ”man mobilanpassat sin webbplats”. Jämförelsen gjordes med Swedbank som fick mycket uppmärksamhet i media som första svenska bank lanserat en applikation för iPhone. Trots att allt man gjort bara varit att embedda en länk till en webbplats och paketerat det som en iPhone-app. Även om vi tekniker ser skillnaden mellan dessa båda gör inte media det.
En annan intressant tanke som dök upp var liknelsen mellan Android/iPhone och Mac/PC. D.v.s. man såg ingen konflikt i att erbjuda en applikation bara för Android men inte iPhone. Ungefär: vem skulle vilja köra iPhoto på en PC? Det ÄR en mac-programvara. Jag tycker det är intressant eftersom jag själv alltid betraktat smartphones som en förlängning av Internet, inte som en förlängningen av desktopen. Framför allt tror jag de flesta företag som bygger dessa appar ser det som just en förlängning på Internet och mer eller mindre förväntar sig att det förr eller senare skall kunna finnas universella lösningar som fungerar på samtliga plattformar.
Det enda vi vet är att mobilbranschen kommer att stå för stora och omvälvande förändringar de närmaste 3-5 åren med fortsatt explosiv utveckling. iPhone 4 har väl visat att allt långt ifrån har fastnat i några färdiga ramar. Då är det svårt att sia om vad som är den säkraste framtidsplanen. Det som är rätt nu kan vara fel om 6 månader. Viktigare än valet av den ultimata tekniska plattformen är kanske därför en tydlig om en idé hur och varför man vill jobba mobilt. Med en tydlig plan att luta sig mot är det inte hela vilken som är den dominerande tekniska plattformen i framtiden.
Det här är fantastiskt bra! Jag har länge efterlyst smartare och mer kreativ reklam än de sketna fyrkantiga bannerbilderna som ingen klickar på. Nu har jag hittat man absoluta personliga favorit.
Perez Hilton har på sin blogg en ”Get the look” på bilderna han postar på sin blogg. Varje plagg som kändisarna i Paparazzi-bilderna bär är upptaggade och länkade till olika webshoppar.Zappos.com där bloggläsarna kan klicka sig vidare till alla produkter. Otroligt bra jobbat att man taggar upp bilderna med markerade blå knappar och en hover-funktion
Det här är fantastiskt bra. Kändisar säljer. Kändisars kläder säljer. Läsarna vill ha kändisarnas kläder. Det här måste funka jättebra. Snyggt gjort och grattis till årets hittills smartaste annonsering.
Jag minns vilken stor dag det var när Paregos och Forsman & Bodenfors gjorde kampanjen för Volvo XC90 2002. Stor för att webben då var den huvudsakliga kanalen för lanseringen. Alla stortavlor och tv-spottar refererade bara till www.volvoxc90.se. All kommunikation låg på webben. Det var unikt då och är faktiskt inte helt vanligt i dag heller. Webben understöder oftast de traditionella kampanjerna i TV och print men utgör sällan ensamt den huvudsakliga kanalen.
Men nu gör Ford samma sak igen. Men häftigt denna gång är att det inte är en tung webbproduktion man vilar sig mot utan mot sin Facebook-sida på: www.facebook.com/fordexplorer. Vad jag slås av är hur enkelt och snyggt det faktiskt är gjort. Det luriga med lanseringar på webben är att det är svårare att köpa sig den uppmärksamhet som behövs för en lansering. Denna är dock väl regisserad och man har gjort mycket för att skapa sig maximal uppmärksamhet. Smart är att de dragit ut på lanseringen och låtit den pågå under en 12-timmars period. Smart för att skapa en känsla av att man inte ”missar” lanseringen. Mashable har mer bakom kulisserna här.
Det här är kul. Det är riktigt kul. Även om de flesta prestigekampanjerna fortfarande kommer att gå i traditionell media så visar Ford att man kan göra detta på ett riktigt bra sätt. Mycket tack vare att förtroendet för Facebook som plattform är så starkt och att man kan skapa social uppmärksamhet på snygga och smarta sätt. Mycket har hänt sedan FB reformerade sitt App-system och ersatt det av FanPage-upplägget med flikar.
I sommar har jag haft tid att hinna ikapp med lite bokläsning. Bland annat har jag läst(eller ja, lyssnat) på Nicholas Carrs: The Shallows – What the Internet is doing to our brains. En väldigt intressant bok som går i linje med den debatt(t.ex. här , här eller här) som pågått ett tag om huruvida Internet gör oss dumma eftersom vi mer eller mindre slutat att läsa böcker. Eller ja debatten handlar kanske inte nödvändigtvis om att Internet gör oss dummare men många av debattörerna är bokromantiker som anser att riktig kunskap inhämtas via böcker, inte genom flyktigt läsande på Twitter eller Wikipedia. Kanske ger det oss bredare kunskap men inte nödvändigtvis djupare.
Det som är bra med The Shallows är att även om Nicholas, en van datoranvändare, är bokromantiker och uppenbart tveksam till Internet som kunskapsbärare(men utmärkt som arbets- och kommunikationsverktyg) är han saklig och inte så agiterande. Han navigerar oss genom världshistorien och beskriver hur olika uppfinningar som klockan, kompassen eller tryckpressen förändrat hela mänsklighetens sätt att tänka. Innan klockan fanns var tid något som kontinuerligt pågick, som en bäck som bara strömmar på. Nu när vi kvantifierat tiden i sekunder och timmar är tid något vi kan förlora om vi inte tar vara på den. Vi har konstruerat 8-timmars dagen och 5 veckors-semester t.ex. Internet är också en sådan uppfinning som håller på att förändra mänsklighetens sätt att tänka. Nicholas menar, med rätta, att Internet är i full färd med att förändra mänsklighetens relation till det skrivna ordet. Information är numera gratis och kan dupliceras i oändlighet. Det gör också att vi översköljs med information(viktig som oviktig dito) på ett sätt som saknar motstycke och det gör oss rastlösa och okoncentrerade. Han menar att vårt rastlösa förhållningssätt till information som Internet givit oss berövat oss förmåga att djupläsa långa texter. Det historiskt bästa sättet att ta till sig kunskap. Däremot håller jag själv inte med om att det Internet var först med detta. Jag undrar om inte elektroniska media över huvud taget som Radio och TV också har stjäl vår uppmärksamhet. Inte bara Internet. För som han skriver i boken är läsning inte något som faller sig naturligt för människan utan något vi mekaniskt måste lära oss och dessutom avsätta tid och koncentration för att kunna tillgodogöra oss. Det stora problemet med Internet är kanske inte att vi inte kan tillgodogöra oss kunskapen utan att vi har förlorat vår rutin att läsa långa och djupa texter. Nu är det lättsmält bit size content som gäller.
Kanske ligger det något i vad Nicholas skriver. Den här artikeln i New York Times citerar en undersökning som visar att skolelever som läser böcker(oavsett ämne) under sommarlovet presterar bättre än sina klasskamrater. Inte bara för att böckerna i sig är läsvärda utan för att läsandet hjälper oss att ta till oss information. Det verkar alltså vara så att böcker fortfarande är bättre än Internet som kunskapskälla.
Slutsats Jag tror att det ligger något i detta. Internet är nog just nu mer lämpat för bred och ytlig kunskap än fördjupning och speciailsering. Jag gillar bilden av den T-formade kunskapen där varje person har ett specialistområde inom vilket man har sin expertis. Men med Internet som hjälp är det lätt för oss att snabbt och effektivt bredda vår kunskap så att vi bättre kan tillämpa vår expertis. Frågan är dock hur god grogrund Internet utgör för det djupa kunskapsinhämtandet där textläsningen ständigt avbryts av vårt klickande på länkar och Twitter-respons. Denna rastlöshet utgör kanske en bromskloss i vår studierelation till Internet. Kanske är det så att läsplatterevolutionen som pågår i USA(men inte i Sverige) just nu kanske banar väg för just den djupa digitala läsningen. En annan trend är Longform.org som är en sajt som sammanställer långa och läsvärda artiklar(20 minutersläsning ungefär) som normalt inte ryms inom vårt stressande internetbeteende. Kanske är det så att detta läsande passar sig bättre på en iPad än en dator, vad vet jag. Jag gillar dock fenomenet.
Debatten som pågår just nu har som vanligt lite undertoner av moralpanik och även om jag förstå vad man oroas över har jag större tro på människans förmåga och anpassa sig till nya typer av kunskapsbärare. Kanske är Internet ännu inte den fullfjädrade kunskapsapparat som vi skulle vilja att den är men jag tror och hoppas att vi kommer hitta ny former för detta.
Man brukar säga att den semantiska webben är nästa stora grej, eller Web 3.0 som en del försöker kalla det. Jag tror inte nödvändigtvis att den semantiska webben blir lika revolutionerande som den sociala webben(Web 2.0) utan snarare en kvalitetsförbättring av hur vi letar efter information. Kvaliteten med vilken vi hittar vad vi faktiskt söker efter kommer att öka. Indexeringen och taggning av innehåll på webben kommer att bli oäntligt mycket bättre. Men jag vet inte om det kvalificeras som nästa stora grej. Det innebär ett jättejobb på ”vår sida”(teknikerna och redaktörerna), som ”bara” resulterar i bättre sökresultat och metadata för användarna. Men man kan aldrig underskatta värdet av att tekniken anpassar sig till människan. Det är alltid bra. Men slutanvändarna kommer inte märka så stor skillnad tror jag.
För det är ungefär så jag tänker på den semantsika webben: datorns förmåga att bättre tänka som en människa. D.v.s. en sökning på Google betyder inte bara att Google, förenklat uttryckt, söker i en databastabell och visar ut tekniska sökträffar. Istället gör Google en analys och ”förstår” i vilket sammanhang användaren vill söka och kan på det sättet filtrera och vikta resultat på ett helt annat sätt. Genom att förstå att det är en sökning om recept kan begreppet ”Apple” betyda just frukt och inte datorer. De sökresultatet kan med gott samvete utelämnas. Den semantiska webben är förstås mycket mer än så men jag brukar använda det som belysande exempel.
Den första teknik jag stötte på som i någon påtaglig utsträckning pysslade med Semantisk webb var Open Calais(finns ännu inte, och kommer nog aldrig att lanseras, på svenska). Ett analysverktyg som automatiskt taggar upp en artikel i ämnesområden. Inte bara på sökfraser utan på innehållsmässiga sammanhang. Sedan kom Wolfram Alpha som tog steget än längre och erbjöd webbsökning i natural language. Man bara ställer en fråga och så räknar sökmotorn ut vilken information man kan tänkas söka och genererar ett datablad. En fantastiskt läcker söktjänst som är mer häftig än användbar men så länge man är ute efter teknisk data tycker jag den gör ett mycket bra jobb på att generera vad jag är ute efter.
Det vi alla väntar på är dock den dag Google börjar indexera innehåll än mer semantiskt än vad man gör idag. Redan idag korrigerar man felstavningar semantiskt. Se exemplena nedan. Beroende på vilket sammanhang föreslår den olika rättstavningar på samma felstavning som i exemplet nedan. I en fallet ersätts ”rlly” med ”really” och i andra fallet med ”rally”. Imponerande.
Jag gissar att man åstadkommer detta i exemplet ovan bland annat med hjälp av den översättningsteknik man använder i Google Wave eller Google Translate. Alltså genom statistiskt underlag gissa vilket or som skall fyllas i. Men nu har man tagit ett steg till genom köpet av Metaweb och deras teknik Freebase. När denna teknik väl är implementerat kan det nästan ses som ett paradigmskifte då Google kompletterar sina tekniska ordmatchningar med kontextmedvetna sökningar. Innan sökningen påbörjas görs en semantisk analys av sökfrasen för att ta reda på vad användaren faktiskt är ute efter och inte bara en lista över de bokstavskombinationer vi skall leta efter. Det låter enkelt men på baksidan måste ett jääätejobb göras för att detta skall fungera, men när det är klart kanske vi kan kalla det Google 2.0. Och när Google väl är igång med detta kommer vi som bloggare och sajtägare behöva anpassa vår SEO för att hjälpa Google på traven att beskriva vad våra texter verkligen handlar om, inte bara tagga och tekniskt anpassa som idag.
Tycker du att allt dravel om den semantiska webben känns nytt och krångligt kan du med fördel kolla in den här filmen. Jag tycker den gör ett bra jobb av att beskriva läget.
Tidningen Wired’s digitala iPad-magasin hajpades rätt hårt under hela våren innan den till slut släptes den 26 maj. Då hade vi redan hunnit klämma och känna på andra digitala magasin som Popular Science, GQ, Interview Magazine och Time Magazine. Alla 4 fungerande ungefär likadant, påtagligt influerade av Bonnier R&D’s Mag+. Även om Wired för iPad är ett riktigt bra digitalt magazin presenterade man inte så mycket nytt jämfört med vad de övriga gjort även om det nog var det bästa iPad-anpassade magazinet.
Men oj vad man har lyckats att sälja det. Mycket tack vare Chris Anderssons(The Long Tail, Free) inflytande och hans trogna läsarskara som om inte annat av nyfikenhet valt att testa produkten, mig inkluderad. Sedan skall det sägas att läsarna av Wired Magazin nästan per definition måste anses vara early adopters vilket ytterligare spär på intresset. Men att det gick så bra som det faktiskt gjorde är anmärkningsvärt. En normal månad säljer Wired i en upplaga om ca 78 000. I juni månad såldes totalt 96 000 digitala kopior av magazinet. Alltså nästan 20 000 fler än vad pappersupplagan säljer! Nu återstår förstås att se hur försäljningen ser ut i juli men är den bara en fjärdedel av den för pappersupplagan måste det väl få klassas som en succé? Det hade förstås också varit intressant att veta om detta är nya kunder eller om det ersätter det ordinarie pressbyråköpet.
Men för nu nöjer jag mig med att konstatera att Wired faktiskt har lyckats med en success-story för sin iPad-upplaga. Grattis!
Trender
Jag tror att det ligger något i detta. Internet är nog just nu mer lämpat för bred och ytlig kunskap än fördjupning och speciailsering. Jag gillar bilden av den T-formade kunskapen där varje person har ett specialistområde inom vilket man har sin expertis. Men med Internet som hjälp är det lätt för oss att snabbt och effektivt bredda vår kunskap så att vi bättre kan tillämpa vår expertis. Frågan är dock hur god grogrund Internet utgör för det djupa kunskapsinhämtandet där textläsningen ständigt avbryts av vårt klickande på länkar och Twitter-respons. Denna rastlöshet utgör kanske en bromskloss i vår studierelation till Internet. Kanske är det så att 
